De första två sårbarhetselementen - exponeringoch känslighet – är svåra att hålla isär i ett system (Figur 1). De bestäms av samverkan mellan systemets kännetecken och effekterna av klimatpåfrestningarna (Smit och Wandel, 2006).

Exponering motsvarar de risker lokalsamhället ställs inför, och hur stora påfrestningarna är på systemet. Graden av påfrestningen mäts ofta med måtten:

• hur mycket (magnituden),
• hur ofta (frekvensen),
• hur länge (varaktigheten) och
• var (geografisk omfattning) en klimathändelse inträffar.

Ett system exponeras aldrig enbart för klimatpåfrestningar, även om det kan underlätta analysen att göra en sådan förenkling. Men genom att inte ta hänsyn till flera faktorer riskerar man att göra en systematisk undervärdering av sårbarheten. Omvänt blir analysen mindre kraftfull ju fler andra faktorer som vägs in. Det gäller att hitta balanspunkten. Det har visat sig vid praktiska tillämpningar att det lönar sig att kartlägga de övriga faktorer som utgör utmaningar och möjligheter orsakade av klimatförändringen. En sådan kartläggning lägger en tolkningsgrund och formar den kontext som ska vara utgångspunkten för sårbarheten. En mer riktad riskanalys kan sedan göras från denna mångfaktoriella kontext. Dubbel eller flerfaldig exponeringsanalys visar hur olika globala processer kommer att påverka villkoren och skapa utrymme för lokala handlingsplaner (O’Brien och Leichenko, 2000).

I detta ramverk vägs både klimatförändringens effekter och ekonomins globalisering in. När ramverket appliceras fastställer man de mest relevanta klimatiska och icke-klimatiska påfrestningarna. De socio-ekonomiska processer som skapar de icke-klimatiska påfrestningarna brukar delas in i ekonomiska, politiska, tekniska och demografiska förändringsprocesser.

 

Figur 1. Sårbarhet och dess komponenter (Australian Greenhouse Office, 2005).

Elementet känslighetvisar i hur hög grad påfrestningarna faktiskt påverkar eller ändrar det studerade systemet. En känslighetsanalys av de sektorer eller områden som påverkas mest av klimatförändringen brukar ingå i sårbarhetsanalysen. Man har nyligen föreslagit att ekonomiska sektorer inte alltid är det bästa perspektivet vid analys av känslighet.

Klimatanpassning är i sig en tvärsektoriell fråga, och variationerna inom varje sektor är större än mellan olika sektorer. Därför bör känslighet analyseras direkt i relation till de "kritiska" frågorna, exempelvis vissa sociala och demografiska grupper eller områden. Studier har visat att detta angreppssätt ger en mer ingående beskrivning av hur klimatvariationer påverkar dagens samhälle, och att denna beskrivning ger en mer heltäckande bild av framtida effekter på samhället av klimatförändringen. Det är också viktigt att studera de drivkrafter som påverkar känsligheten lokalt. I exempelvis Sverige ökar koncentrationen av befolkningen till ett fåtal ekonomiska centra, i första hand i kustområden, vilket ökar känsligheten för översvämning. Om ingen anpassning görs kommer sårbarheten att öka.

Det tredje elementet, anpassningsförmåga, avser ett systems förmåga att anpassa sig till klimatförändringen och därigenom minska potentiella skador, utnyttja nya möjligheter eller hantera uppkomna följder (IPCC, 2001b). Hit hör frågor om socialt kapital, ledarskap och erfarenhet av problemlösning, alltså institutionernas roll. Det finns ett externt och ett internt synsätt på anpassningsförmåga (Smit och Wandel, 2006).

Det externa synsättet innebär att anpassningsförmågan främst bedöms vara ett resultat av faktorer utanför systemets kontroll. Sådana studier jämför ofta den relativa anpassningsförmågan hos länder, regioner eller orter, utgående från en statistisk analys av ett multivariabelindex.

Interna analyser görs istället på mikronivå, med beaktande av hur olika typer av organisationer styr anpassningsåtgärder vid klimatförändring, och hur den sociala inlärningen kan stimuleras av sådana praktiska erfarenheter. Brist på nationella lagar och bestämmelser, otydlig ansvarsfördelning, ovana vid samarbete mellan olika departement och med privata intressenter, otillräcklig kapacitet för att tolka statistiska data, och en alltför informell, fragmenterad och godtycklig dokumentation av vunna erfarenheter (Storbjörk, 2007; Glaas et al., 2010) är exempel på barriärer mot klimatanpassning. Projektet BalticClimate ger ett ramverk för att kombinera det externa och det interna synsätten genom systematisk analys av anpassningsförmågan ur båda dessa perspektiv.