De två grundläggande typerna av reaktion på antropogena klimatförändringar är åtgärder för att begränsa förändringarna respektive åtgärder för att anpassa sig till dem (Füssel and Klein, 2006; Stehr and von Storch, 2006).

Begränsande politiska åtgärder syftar till att minska klimatförändringen genom att reducera utsläppen av växthusgaser (VHG) och att förstärka så kallade VHG-sänkor.

Anpassningsåtgärder är främst avsedda att minska de negativa följderna av klimatförändringen, genom att ett brett spektrum av steg i syfte att skydda känsliga områden; alltså att ändra mänskliga strukturer så att de klarar verklig eller förväntad klimatförändring (IPCC 2001b). Anpassningen bygger ofta på riktlinjer och åtgärder för att kunna ta vara på nya möjligheter som kan ha uppstått till föjd av klimatförändringen. Mer information om begränsnings- och anpassningsåtgärder, och om de grundläggande skillnaderna mellan dem, återfinns i Tabell 1.

Tabell 1. Grundläggande skillnader mellan begränsnings- och anpassningsåtgärder med anledning av klimatförändringen  (Füssel and Klein, 2006)

 

Begränsning av klimatförändringen

Anpassning till klimatförändringen

System som påverkas Alla system Vissa system
Graden av påverkan Global Lokal till regional
Livslängd Århundraden Enstaka år till hundratals år
Ledtid Decennier Dagar till decennier
Effektivitet Säker Oftast mindre säker
Sekundär nytta Ibland Oftast
Den som förorenar står för kostnaden Normalt ja Inte nödvändigtvis
Den som betalar gynnas Bara i någon mån Nästan helt
Övervakning Relativt enkelt Svårare


Begränsning

Utöver de kännetecken som presenteras i tabellen har politiska åtgärder för att begränsa klimatförändringen hamnat i något som brukar kallas Prisoner's Dilemma. För att begränsningen ska få effekt måste många aktörer på global nivå minska sina utsläpp. Om bara ett fåtal minskar sina utsläpp blir effekten eller nyttan liten. Det är också osäkert hur stora minskningarna av VHG-utsläpp måste vara, och hur snabbt dessa minskningar måste införas, för att hålla tillbaka den globala temperaturökningen. Enligt det mest stringenta av de sex stabiliseringsscenarier som analyserats av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) i deras fjärde Synthesis Report, får inte koncentrationen av koldioxid i atmosfären överstiga 445 till 490 ppm (IPCC, 2007b) om temperaturökningen ska begränsas till 2°C. I så fall måste utsläppen av VHG få ett maximum senast 2015, och sedan minska dramatiskt med 50-85 % fram till 2050, jämfört med 2000 års nivåer. Även om VHG-koncentraionerna stabiliseras på en högre nivå krävs betydande minskning av utsläppen.

Anpassning

Burton et al. (2006) syntetiserade resultat utgående från olika lokala fallstudier om anpassning till klimatförändringar, och kom fram till att nio lärdomar kan dras:

• anpassa nu,
• anpassning är utveckling,
• anpassning gör vi för vår egen skull,
• det krävs internationell ekonomisk hjälp,
• institutionerna måste förstärkas,
• de som är utsatta för risk måste göras delaktiga,
• angreppssätten bör vara sektorbaserade,
• förstärk informationen, medvetenheten och det tekniska kunnandet, och
• anpassning är lokal.

Flera av dessa lärdomar har bakats in i det ramverk för sårbarhetsanalys som ingår i projektet  BalticClimate.